So de 3 revolutionerna i Ryssland (Historia)

3 revolutioner i Ryssland

Det första revolutionsförsöket 1905:

Det första stora ryska revolutionen och storskaliga upproret mot det sociala och politiska styret hände 1905. En lång tid av missnöjesyttringar från bönder, arbetare, studenter och intellektuella kulminerade i Blodiga söndagen i januari, då fredliga demonstranter blev mördade av regeringssoldater framför Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Generalstrejker spred sig ifrån huvudstaten till de andra stora industristäderna och längs transsibiriska järnvägen och arbetarna fick ihop i arbetarråd för att organisera strejkerna samt bli beväpnade. På landsbygden gjorde bönderna uppror mot godsägarna och under juni utbröt myteri på pansarkryssaren Potemkin i Odessas hamn.

I det ryska imperiets ej ryska delar vaknade revolutionsvågen från St. Petersburg både socialistiska och nationalistiska stämningar. Liberala kretsar tog samtidigt tillfället i akt att ha krav på en konstituerabd församling, vilket gav tsaren Nikolaj II chans att utfärda så kallat oktobermanifestet, vilket utlovade en konstution och en vald riksförsamling, duman. Reformministern Sergej Witte ställdes i spetsen för ett nytt ministerråd.

Nikolajs reformpaket nådde avsett resultat genom att splittra den heterogena tsaroppositionen och möjliggöra för regeringrn att lägga ner revolutionsattentatet och arrestera ledaren till den.

Februarirevolutionen 1917:

Enligt vår tideräkning så utspelade sig februarirevolutionen under mars. Denna revolution berodde bland annat på att tsaren vid ett antal tillfällen upplöste duman och därmed svikt sina konstitutionella löften till liberalerna. Att upproret fick en uppslutning så bred och så omstörtande förlopp borde därmed tillskrivas första världskriget, vars kaotiska utveckling för Rysslands del klart visade tsarens och den militära samt civila byråkratins oförmåga att styra landet.

Sen hungrade arbetare förenats med Petrogradgarnisonens soldater i ett allmänt uppror fanns tsaren i mars för gott att abdikera. I dennes ställe satt duman in en provisorisk regering, som besod av radikala liberaler och moderata socialister. Som allt svårare konkurrenter om den reella makten framstod Petrograds arbetar- och soldatsovjet, som efter 1905 års mönster organiserat sig på fabriks- och förbandsbasis och något stora medlemstal.

Oktoberrevolutionen 1917:

Natten innan 7:de november så störtade bolsjevikpartiet under Lenins styrande, den provisoriska regeringen i en icke dramatisk och nästan helt oblodig statskupp genom att ockupera viktiga kommunikationsknutpunkter i Petrograd och inta Vinterpalatset, där den provisoriska regeringen hade inrätt. Denna lyckade statskupp av ett välorganiserat men numerärt obetydlig parti, utifrån en äldre tideräkningsprincip ofta benämnd oktoberrevolutionen, låter sig endast förklaras mot bakgrund av den fortsatta sönderfallsprocess som Ryssland gick igenom under trycket av krigsmotgångar och hungersnöd, en pågående bonderevolution, nationellafrigörsprocesser och en allt tuffare matkamp mellan en samhällsbevarande regeringsmakt och allt mera radikala sovjeter.

Bakom den provisoriska regeringens allt större svårigheter att hålla ihop och legitimera sitt styre låg framför allt ett envist fasthållande vid krigsförpliktelserna till ententen, trots befolkningens krigströtthet. Mot regeringen stod socialister med frikostiga löften om fred, jord, bröd och nationellt självbestämmande.

Mest skicklig på att avläsa den politiska temperaturen i sovjeterna och i befolkningens stora lagar var bolsjevikerna. Deras ledare visade sig därtill tillräckligt hänsynslösa för att undanröja inte endast motståndare i de gamla regimerna utan även socialister som på olika grunder motsatte sig maktövertagandet. Formellt tog revolutionen slut när Allryska sovjetkongressen senare under revolutionsdagen övertog den politiska makten i Ryssland. Reellt övertogs makten av Folkkommissariernas råd, ett organ som uteslutande bestod av bolsjeviker.

Med kulmen i boljevikernas maktövertagande upphöjdes revolutionen under sovjettiden till världshistoriens avgörande vändpunkt. Den västliga historiografin har inte varit lika enig i bedömningen om betydelsen av den. För kalla kriget traditionalister och revisionister framstod den ryska revolutionsepoken visserligen också som en av historiens avttendelare; de förstnämnda förlade den stalinistiska totalitarismens rötter dit, medan se sistnämnda utdömde det tsaristiska samhället och tog fasta på Lenins revolutionära kamp för och visioner om ett socialistiskt samhälle utan förtryck, exploatering och ojämlikhet.